Panikångest

En vanlig känsloreaktion på stress är ångest och den kan variera i intensitet från lätt oro till panikattacker. Ångest skyddar oss från fara och så snart vi anar en fara, också omedvetet, kommer vi att känna oss oroliga. Hjärnan kan inte skilja på verkliga eller inbillade hot utan dessa framkallar samma fysiska reaktioner i kroppen. Vid hot om fara kommer hjärnan att i samma ögonblick som faran uppmärksammas och tolkas som hotande ge signaler som resulterar i att det autonoma nervsystemet aktiveras. Avsikten är att anpassa våra kroppsfunktioner så att vi blir starka och snabba för att slåss eller fly.

Panikångest ger en känsla av att det snart kommer att hända något hemskt. Kamp- och flyktprogrammet aktiveras på ett ögonblick, andningen flyttas till övre delen av bröstkorgen och blir snabb och ytlig, dvs vi hyperventilerar. Bröstkorgen är mycket spänd och det gör att det blir svårt att andas med magen. Balansen av syre och koldioxid i blodet rubbas och vi kan bl a få domningskänslor i händer och ben, svimningskänsla och en känsla av att vi kommer att gå under. En panikattack innebär ett plötsligt skrämmande utbrott av akut ångest som vanligen följs av en rad fysiska symtom samt katastroftankar och när detta klingat av känner vi oss svaga och utmattade. Panikattacker kännetecknas av ett stort antal kroppsliga symtom som t ex hjärtklappning, bröstsmärtor, andnöd, illamående, yrsel, svettningar, overklighetskänslor, domningar, stickningar, frossa eller värmevallningar.

Känslan av rädsla och hjälplöshet förstärks av att symtomen dyker upp så plötsligt, är så intensiva och att så många delar av kroppen berörs.  Oftast förstår vi inte varför attacken kommer och det är vanligt att människor tror att de är allvarligt sjuka. Många människor råkar ut för panikattacker någon gång under livet och de hänger ofta samman med extrem stress. En sårbar person som lever under stark press ligger nära tröskeln för att få en panikångestattack. Lite ytterligare stress av t ex oljud, ljus, trängsel eller frustration kan göra att personen får en panikattack. Det autonoma nervsystemet har lurats till ett tillstånd av alarm och antar att det måste föreligga en verklig fara om spänningen i kroppen är så hög. För att skydda oss från fara i framtiden minns det autonoma nervsystemet i vilken situation larmsystemet utlösts. Systemet blir alltmer känsligt vid långvarig panikångestproblematik och vi blir alltmer vaksamma på kroppsliga förnimmelser. Detta kan göra att vi ständigt har hög spänningsnivå i kroppen vilket i sig kan utlösa panikångestattacker. Vi kan få ångestsymtom varje gång vi närmar oss en liknande situation eller plats där vi tidigare har fått en panikångestattack. En ond cirkel av rädsla och undvikande har etablerats och detta kan främja nya panikångestattacker.