Sårbarhet och självkänsla

Stresskänslighet handlar oftast om våra individuella resurser att hantera livet och vår individuella tolkning av olika situationer gör oss mer eller mindre stresskänsliga. Det som upplevs som mycket stressande för en person kan uppfattas stimulerande för en annan och vara helt likgiltigt för den tredje. Stressen i sig är inte huvudproblemet utan det är vår förmåga att tackla den, dvs det är inte hur man har det utan också hur man tar det som spelar roll och vissa blir mer utsatta än andra när livet är svårt.

Förmågan att handskas med påfrestningar beror på personlighet, temperament och synen på livet. Dysfunktionella uppväxtförhållanden kan leda till ökad sårbarhet för stress. Vi kan sakna en grundläggande självkänsla pga att vuxna på olika sätt inte har varit tillgängliga för oss under barndomen. Föräldrarna kan ha haft en stor familj att hand om eller arbetat mycket och inte haft tid med oss, varit sjuka, missbrukare eller försvunnit ur våra liv. Exempel på tidiga smärtsamma erfarenheter är avvisande, övergrepp, brist på beröm, att känna sig udda, bestraffning eller att vi inte har motsvarat föräldrarnas krav.

Kärnan i självkänslan finns i våra grundläggande och innersta tankar om oss själva. En bra självkänsla hjälper oss att acceptera, respektera och uppskatta oss själva och att uppleva att vi har ett inneboende värde trots våra mänskliga svagheter. Personer med låg självkänsla har negativa tankar om sig själva och fokuserar gärna på svagheter både hos sig själva och hos andra. Låg självkänsla kan få oss att försöka kompensera det genom att ställa orimligt höga krav på oss själva och tro att vi alltid måste vara perfekta i alla avseenden. Man är ofta kritisk och hård mot sig själva och försöker öka sin självkänsla och känslan av värde genom prestationer. Självkänslan är inte oföränderlig utan kan repareras och byggas upp eller brytas ner .

Många människors självkänsla bygger på prestationer. De är duktiga, tillmötesgående och backar inte i svåra situationer utan anstränger sig ännu mer med risk för utmattning. Det är svårt att leva utan den grundläggande känslan av att man duger som man är och att ständigt prestera och vara perfekt för kompensera sin bristande självkänsla. Att försöka vinna självkänsla genom prestationer innebär ofta att man blir alltför engagerad, har för högt tempo och har mycket svårt för att säga nej vilket på sikt kan leda till utmattning och stressrelaterad ohälsa. Ett litet misslyckande blir en katastrof, man har svårt att släppa sitt misslyckande och fastnar i grubblande och ältande. Många upplever en personlig katastrof när de får besked om att de har "gått in i väggen" och det katastrofala ligger i att inte kunna prestera och få kontakt med den inre kärnan av att inte duga. Att inte kunna prestera innebär för många att förlora sin identitet. Man vet inte vem man är och vilka behov man har när man inte kan och orkar presterar längre.